Blog Image

Andliga impulser

Här kan du ta del av vår spiritualitet och få andliga impulser för vardagens liv.


Besök gärna vår hemsida:

http://www.heligahjartaskloster.se/

Vill du veta vad som händer i vår klostervardag:

http://www.klostervardag.heligahjartaskloster.se/#home

eller vill du veta aktuella tider för när mässan firas:

http://www.aktuellt.heligahjartaskloster.se/#home


Den plats där Gud blir närvarande

2017 Posted on Tue, December 26, 2017 15:28:20

Sedan den första julen är människans hjärta Guds boning.
Där
blir Gud närvarande.
Ordet som en gång blev kött, blev människa i tiden.
Han
som lever i Ordet och i sakramenten,
han vill komma och ta sin boning i våra
hjärtan.

I jultiden måste vi omvända vår blick.

I varje människas ansikte speglas Kristi ansikte.

Varje ansikte är en epifani, en uppenbarelse av den
oändlige Guden.

Sedan årtusenden söker människan en väg för att komma
närmare Gud.

Av egen kraft kan hon inte nå fram till honom. Men Gud
själv beger sig på väg till människan.

Guds Son, Jesus Kristus, är Vägen. Han är den bro som
överbryggar avgrunden mellan Gud och människa.

Inkarnationen är förkunnandet av denna hemlighet.
Människan
finns i Guds hjärta.

”Så har Gud älskat världen…”

Ja, så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son,

för att den som tar emot,

de som tror på honom inte ska gå under

utan ha evigt liv.

Religion är människans sökande efter Gud.

Jesus Kristus är Guds sökande efter människan.



Första Advent

2017 Posted on Tue, December 12, 2017 19:03:40

Hela den första adventsveckan inleds morgonens mässa med
orden:

”Till Dig Herre, lyfter jag min själ… jag förtröstar på
dig, svik mig inte…”

När vi hunnit fram till lördagen kommer Profeten Jesaja till
oss med svar och tröst:

Månens skall lysa som solen, och solens ljus ska
bli sju gånger starkare, som sju dagars ljus. Så skall det bli den dag då Herren förbinder
sitt sargade folk och läker såren efter slagen det fått.
Jes 30:26



Att vänta

2017 Posted on Mon, December 04, 2017 10:09:46

Under
två månader är Pastor Karl-Heinz Peter från Lippstadt i Tyskland vår präst. Här
ett sammandrag av den predikan han höll den Första söndagen i Advent.

ATT
VÄNTA OCH ANVÄNDA TIDEN

I
vardagen är många av oss väl bekanta med situationer, då det gäller att vänta.
Vi väntar hos läkaren, på apoteket, på banken, i verkstaden. Vi väntar tills
det blir vår tur. Barnen väntar kanske nu på jullovet. Att vänta är inte alltid
lätt. Därför måste man ständigt lära sig att vänta. Den som väntar måste ha mycket
tålamod, liksom inre ro och yttre lugn.

Ofta
får man intryck av att vi helst skulle vilja avskaffa väntandet. Det sägs: Jag
vill ha allt, här och nu. Varför ska man skjuta upp uppfyllelsen av sina
önskningar till senare? Jag vill njuta av mitt liv nu – genast! Vad väntar vi
på? Så talar till och med många vuxna. Snabbare, hela tiden fortare ska det gå!
Vänta inte, nu eller genast! Bara vi inte missa något!

Men
vi ska tänka på: den som kan vänta har målet för ögonen. Väntan måste inte vara
det samma som långtråkighet eller meningslöshet. Man kan använda väntandets tid
till något gott och glädja sig över det som kommer.

En
mor väntar 9 månader på sitt barn. Även Maria väntade på sin son Jesus. Och hon
visste att hela hennes folk väntade på Messias ankomst.

Idag
står vi vid Adventstiden början. Vi väntar på att än en gång få fira Kristi
Födelse. Knappt fyra veckors väntan ligger framför oss. Det är en kort
väntetid. Till det yttre är det mycket
som skall göras och förberedas. Är vi lika förberedda inifrån på Guds ankomst?

När
vi firar jul, har vi inte nått fram till det slutgiltiga målet för vår väntan.
En dag skall Jesus Kristus komma åter – vid tidens slut. Han säger till oss:
”Ni måste räkna med att denna dag kommer! Var därför vaksamma!”

Gud
vill oss väl! Han har omsorg om oss. Därför uppmanas vi idag till vaksamhet! Vi
behöver tänka över våra liv. Vi är inbjudna att göra bruk av vår väntan, att ta
vara på våra dagar – till det goda!

Det
är den första Adventssöndagens budskap: Se noga på hur ni lever, hur ni tar
vara på era dagar!

Låt
oss använda vår tid till att göra gott.

Att
göra gott – det är alltid möjligt!



Ta emot

2017 Posted on Thu, November 30, 2017 11:08:36

Ta emot och ge liv


Vi lever av det förgångna

vi lever nu

för framtiden.



Gör så att jag kan se

2017 Posted on Mon, November 20, 2017 15:34:13

Bönen ur dagens evangelium:

Herre, gör så att jag kan se…

Ja, Herre, gör så att jag kan se –

Han svarar: Du kan se!

Stäng av det oväsentliga:

öppna dina ögon

gör ditt hjärta berett:

Du kan se!



Den gode herden

2017 Posted on Fri, July 14, 2017 10:38:23

En iakttagelse…

Se ordentligt på Påve Franciskus kors (bilden nedan):

Ser du att det återfunna fåret nästan står upp, det
utstrålar stor glädje:
Min Herde har hittat mig, jag är räddad!

Jag höll på att tappa modet, men Han kom, Han såg mig, Han
tog hand om mig!

Det återfunna fåret vänder huvudet mot flocken: Min Herde
har hittat mig, jag är tillbaka, vi fortsätter tillsammans!

När vår Biskop Anders
tog emot uppdraget från Påven Franciskus och kreerades till kardinal kunde två
av våra systrar vara med i Rom.

Som minne från denna dag
tog de med ett litet kors till varje syster, en avbildning av påvens bröstkors,
hans pektorale.

Man ser den gode herden
gå främst, med det återfunna fåret på axlarna och den helige Ande svävande över
hela hjorden som står bakom honom. En så talande bild av det barmhärtiga
ledarskapet och hjordens sammanhållning runt den sårade.

Alla i hjorden har ansvar
att lyssna till den helige Ande som svävar över dem och som vill bo i var och
ens hjärta. Än är det den ene, än är det den andre som snavar och kanske faller
ner i en skreva. Då behövs de andras hjälp att komma upp.

Det visste den helige
Benedikt. I Regelns kapitel 27 säger han:

”Han (den gode herden) hade ett sådant
medlidande med dess svaghet (det får som gått vilse), att han i sin
barmhärtighet lade det på sina heliga axlar och så bar det tillbaka till
hjorden.



Att vittna

2017 Posted on Fri, June 23, 2017 10:59:17

Att vittna med och utan ord

Under två veckor har vi besök av en medbroder från
Tyskland, P Maurus från kloster Beuron. Bland benediktiner är varje kloster
självständigt och har sin egen särart. Men eftersom den helige Benedikts Regel
utgör grund och rättesnöre för oss varhelst vi lever, är känslan av samhörighet
och igenkännande stor när vi möts.

I rekreationen på söndag kväll, när vi firat Kristi kropps
och blods högtid, samtalade vi om hur man på ett trovärdigt sätt lever det
monastiska livet i dialog med dem som inte är bekanta med vårt livsval. Vi
delade tankar om att Ordet som en gång blev människa i tiden, i Jesus Kristus,
vill fortsätta att bli kött i oss. Ett tecken på det fick p Maurus uppleva i
Blåkyrkan i Vadstena:

Vid den heliga Birgittas skrin föll han på knä och bad. När
han reste sig med ett korstecken upptäckte han två pojkar i åttaårsåldern som
betraktade honom uppmärksamt. De gick fram till bönpallen, föll på knä och
böjde sina huvuden och gjorde ett korstecken precis så vördnadsfullt som de
sett munken göra nyss.

Vi behöver alla se tron levd och praktiserad för att börja
ana något om Guds storhet och närvaro.



Halleluja

2017 Posted on Sat, April 29, 2017 16:26:09


Det nya
livets sång

Under veckan
efter påsk, oktaven, har vi varje dag med stor glädje sjungit påskdagens
antifoner. När en vecka gått och påsktiden tar vid, upprepar vi ivrigt
Halleluja i liturgin och färdas med denna lovsång framåt mot pingst. Det
hebreiska ordet Halleluja – lova Herren – lämnas ju ofta oöversatt i liturgin.
Med halleluja sjunger vi det nya livets och den kommande tidsålderns sång! Det
himmelska, det eviga livets sång!

Genom Kristus har vi redan del i det
eviga livet: ”Detta är vad han själv
har lovat oss: det eviga livet”. 1 Joh 2:25. Så kan vi
med frimodighet, hopp och förväntan fortsätta att hämta kraft ur påskens
segerrop:

Kristus är
uppstånden

Sannerligen
uppstånden

Och med andlig
längtans glädje sjunga HALLELUJA



Stilla Veckan

2017 Posted on Sat, April 15, 2017 16:31:12

STILLA VECKAN

Vandringen med Jesus

I Johannesevangeliet läser vi att lärjungarna frågar Jesus
”var bor du?” Jesus svarar: ”Följ med och se”. Vad kan detta betyda? Det kan
inte enbart handla om att till det yttre gå en väg och se vad som händer. Nej,
jag tror att Jesus vill säga: ”prova att göra som jag, prova att göra avkall på
dina egna önskningar, öva dig i att se mitt ansikte i dem du möter – och se vad
som sker, både med dem du har runt omkring dig, och med dig själv”.

Den judiske filosofen Emmanuel
Levinas (1906-1995) uttrycker detta att leva för andra, i öppenhet, tjänande,
villighet att dela tid, tillgångar och relationer som en ”livsnjutning”. I detta tjänande är människan hemma hos sig själv. Han skriver också att det utgår ett rop från
den Andres ansikte. Att kunna ”höra” detta rop förutsätter ett ansvar och en
respekt för vars och ens unika värde. Då kan vi gå utöver oss själva och det
som sker får en oändlighetsdimension. Som om 1+1=3: I öppenheten för varandra
skapas något mer än bara summan av delarna, det skapar nytt liv. När vi hör
ropet från den Andre hör vi djupast sett Jesus som säger:

”Sök mitt ansikte”, ”följ med
och se var jag bor”, se att jag bor i ditt eget hjärta och i dina bröder och
systrar.

Skärtorsdag

Efter Palmsöndagen och de tre
följande stilla dagarna når vi fram till Skärtorsdagen och den högtidliga
mässan till minne av nattvarden. Efter mässan går processionen till
Kapitelsalen och sakramentet placeras på ett tillfälligt altare.

När altaret därefter kläds av
i kyrkan medan Psalm 22 läses, blir Jesu avklädande och övergivenhet i
Getsemane tydlig oss. Hans ja, hans överlåtelse till Faderns vilja begrundar vi
under nattens tysta timmar.

Långfredag

Jesus hängdes upp på korset. Han led och dog – för dina
synder och mina – för en sargad och sårad värld. ”Vid sjätte timmen kom ett
mörker över hela landet”

står det. Allt blev mörkt… Då brast
förhänget i templet i två delar,
uppifrån och ända ner
: och Guds oändliga barmhärtighet blev
uppenbar.

Inför det avklädda altaret i kyrkan råder stillhet.



Påskafton

Kristus dog för oss… och idag väntar vi.

Men hur ser vår väntan ut? Är den full av hopp och
förtröstan, eller är det sorg, rädsla och osäkerhet som dominerar i vårt inre?

Vad är det egentligen som väger tyngst i våra liv – vilken
är den fasta punkt kring vilken våra tankar, vår längtan och vårt hopp
verkligen kretsar? Är det tilliten till Guds godhet och barmhärtighet, trots
hans så ofta skenbara frånvaro, från såväl våra hjärtan som från världen
omkring oss– eller är det den existentiella rädsla och otrygghet som får oss
att sluta oss in i oss själva, som stänger in oss i jagets kvävande fängelse?

Är vi, likt Judas, så överväldigade av hopplöshet inför vår
och hela världens synd och mörker, att vi förtvivlar och till och med skadar
oss själva – eller väntar vi, likt Maria, fulla av förtröstan, trots all den
smärta som syndens härjningar har fört med sig?

Lyfter vi hoppfullt upp blicken och spanar ut i mörkret för
att se gryningsljusets första strålar, eller har vi stängt våra ögon för det
ljus som nalkas?


Hur våra liv än ser ut, så är vi aldrig långt borta ifrån
Guds ansikte. Hans blick vilar alltid på oss. Ibland sorgsen och ibland
strålande av glädje – men alltid kärleksfull.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller
sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.” Gud är oss
närmare än vi är oss själva, han känner oss utan och innan. Vilken oerhörd
källa till trygghet och förtröstan – om det är till honom som vi satt vårt
hopp.

”Herre, var undgår jag din ande, vart flyr jag för ditt
ansikte? Gick jag till vila ytterst i havet, så skulle du leda mig även där och
din högra hand fatta mig.” Gud har inte lämnat oss övergivna, även om vi ibland
– kanske ofta – undrar var han är, undrar varför han inte visar sig, undrar
varför han inte ställer världen till rätta.

Även om vi, likt lärjungarna, har förrått honom, förnekat
honom, övergett honom – eller bara tagit honom för given och brustit i
tacksamhet – så finns det ingen anledning att förlora hoppet, ingen anledning
att förtvivla.

Våra liv – ja, själva vår existens – talar om närvaron av
Guds allomfattande kärlek – den kärlek som inte vet av några gränser, den
kärlek som gick i döden för oss, som lät sig spikas upp på ett kors för vår
skull, den kärlek som frivilligt tog på sig all världens synd och skuld, och
som lät sig överväldigas av ondskans mörker. Och det för vår skull han gjorde
det, för att vi skulle bli helade.

Gud vill inte straff och undergång, han vill att vi skall
vända om och få leva. Vända oss om. Vända oss bort från det förtvivlans och
hopplöshetens mörker som omsluter oss då vi rädda stänger in oss i oss själva,
in bakom jagets trygga murar som skiljer oss från varandra och som gör vår
nästa till en främling. Han vill att vi skall vända blicken utåt, bort från
vårt eget lilla räddhågsna jag och istället se på lågan som närmar sig och som
skingrar mörkrets skuggor.

Påskljusets låga
nalkas, flamman som förebådar uppståndelsens morgon. Ljuset som vittnar om att
livet inte blir utsläckt, blott förvandlat. Och ljuset lyser i mörkret och
mörkret har inte övervunnit det – kan inte övervinna det.



Stilla glädje

2017 Posted on Sat, April 08, 2017 16:13:40

Efter moder
Birgittas hemgång sände oss vänner nedanstående text, hämtad ur boken Letters and papers from prison av
Dietrich Bonhoeffer.

När vi nu
närmar oss Stilla Veckan vill vi gärna dela den med fler, eftersom den talar om
den tomhet som inbjuder oss till djupare gemenskap med Kristus.

”Det finns
ingenting som kan ersätta frånvaron av någon vi älskar, och man borde inte ens
försöka. Man får helt enkelt hålla ut och acceptera det som är. Vid första
anblick verkar detta mycket svårt, men det är på samma gång en stor tröst. För
i samma utsträckning som tomheten verkligen förblir innehållslös så förblir man
därigenom förbunden men den andre. Det är fel att säga att Gud fyller tomheten.
Gud fyller den alls inte, utan låter den tvärt om förbli just innehållslös, och
hjälper oss därigenom att bevara – även i smärtan – den genuina gemenskapen. Det
är till och med så att ju vackrare och mer fullödiga minnena är, desto svårare
blir skilsmässan. Men tacksamhet förvandlar minnenas plåga till en stilla
glädje. Man bär det som var underbart i det förgångna inte som ett törne utan
som en dyrbar gåva djupt inom sig, en dold skatt om vilken man alltid kan vara
förvissad.”

Dietrich
Bonhoeffer



Kyndelsmässodagen 2017

2017 Posted on Tue, February 07, 2017 16:28:16

Nu har julcykelns sista högtid firats med Kyndelsmässodagen.
Efter Epifania har vi för vana att bära den halmfyllda krubban med Jesusbarnet,
som sedan julnatten stått på kortrappan framför altaret, till kryptan. Där,
under bilden av Maria, har den sedan stått.
På ”vår” bild av Moder Maria är ju hennes ögon halvslutna. När krubban
ställs där under har man intrycket att hon inte ett ögonblick släpper Jesus med
blicken. Så blir det en god hjälp till bön för oss under denna tid.

Före ingångsprocessionen till högmässan välsignades ljusen
som ska brinna i kyrkan under året, och vi påmindes i inledningsorden om att vi
där får möta, finna och känna igen Kristus ”när han bryter brödet i det heliga
mysterium som hans kyrka firar intill den dag då han återkommer i härlighet,
uppenbar för alla.”



Epifania 2017

2017 Posted on Sat, January 07, 2017 18:54:58


VID
KRUBBAN

Epifania
2017

”Han som ville födas åt oss ville inte att vi skulle vara
okunniga om honom” säger Petrus Chrysologus, och fortsätter sin begrundan över
de vise män som funnit vägen till Betlehem:

”Idag finner den vise, som sökte den Strålande bland stjärnorna, i krubban den
gråtande.

Idag förundras den vise över den Lysande, lindad i bindor,
honom som han förut erfor som den dunkle bland stjärnorna.

Idag betänker med djup vördnad den vise vad han ser i
krubban:

På jorden himlen,

på himlen jorden.

I Guden människan,

i människan Guden,

och honom som ej ens hela världen kan rymma

innesluten i en enda kropp”.