För några veckor sedan firade vi Marie Bebådelse, Marias
helhjärtade och förbehållslösa ”ja” till Gud och hans vilja med hennes liv.
Hennes hållning var och är en total överlåtelse av den egna viljan med alla
dess planer och önskningar – ett frivilligt uppgående i Guds vilja, i hans
godhets och kärleks försyn. I sitt förhållande till Gud är hon ständigt tom,
öppen, redo att ta emot och låta sig ledas, men aldrig passiv eller resignerad.

Marias ”ja” var ett avgjort ”ja” – givet en gång för alla i
Bebådelsen, och sedan förverkligat dag efter dag. Det var inte ett bejakande av
något klart definierat, bekant och därför i viss mån ”tryggt”. I tro gjorde Maria Faderns vilja till sin
egen. Hon gjorde sig inga storslagna planer – hennes liv tillhörde inte längre
henne själv – och just därför kunde Gud göra stora ting med sin ringa
tjänarinna.

Mer än någon annan skapad varelse står Maria i samklang med
själva Treenighetens liv och väsen. Hon andas i Andens rytm – eller kanske kan
man snarare säga att Anden andas i henne. Den kärlek som ständigt flödar mellan
Fadern och Sonen flödar också fritt genom Maria.

Maria,
en gång andades du ut ditt ”ja” och uppfylldes av Anden, av Livet självt. Nu
har du åter andats ut ditt ”ja” till Faderns vilja– denna gång i korsets
skugga, i tystnadens mörker och sorg, oförstående och smärta. Men det är inte
en livlös tystnad och tomhet, inte en sådan som följer på uppgivenhet och
missmod. Snarare är tystnaden förväntansfull – tillitsfull mitt i smärtan.

Du
väntar, väntar på Livet – likt ett tomt och öppet kärl väntar du på att Guds
goda vilja skall ske, med dig och med hela skapelsen. Också i mörkrets stund
andas du i takt med Gud, i samklang med hela Treenigheten.