För drygt hundra år sedan skrev
den brittiska journalisten och författaren G. K. Chesterton boken Orthodoxy. I den beskriver han den
rationella moderna människan som en som tillbringar sitt liv ståendes på
huvudet, och som därför betraktar världen upp-och-ner. För denne verkar mycket
av det som har med tro och religion att göra – och då särskilt den kristna tron
– som något underligt och obegripligt, som kontraproduktivt och
irrationellt. När vi i evangelierna
läser om lärjungarna, framstår de ofta som just sådana rationella människor –
och därför verkar Jesu ord och handlingar ofta obegripliga för dem. För Jesus
delade inte deras upp-och-nervända perspektiv, utan han stod med fötterna
stadigt planterade på jorden – hans sätt att se på världen är det enda sant
verkliga.

Så när han, mitt under sin
sista måltid med lärjungarna, böjde sig ner framför dem och började tvätta
deras fötter – då verkade hans handlande fullständigt absurt. Han var deras
mästare, deras lärare, den som de såg upp till och följde – och nu gjorde han,
bokstavligt talat, slavgöra – obegripligt!

Men det var inte obegripligt ur
Jesu perspektiv – ur perspektivet hos den som ser världen som det var tänkt. I
Filipperbrevets hymn skriver Paulus att ”han ägde Guds gestalt men vakade inte
över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares
gestalt”(Fil 2:6-7). Det som för lärjungarna framstod som slavgöra var för
Jesus helt enkelt ett uttryck för den han är – en kärlekens gåva. Gud är gemenskap och kärlek – han är ett evigt givande och mottagande av
gåvor.

Genom att böja sig ner för
lärjungarna och tvätta deras fötter så gav Jesus dem en gåva – han gav dem sig själv som gåva. När då Petrus –
fortfarande balanserandes på huvudet – börjar protestera, är Jesus obönhörlig i
sitt svar: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” (Joh 13:8)
Med andra ord säger Jesus, att om de inte tar emot hans gåva, så tar de inte
heller emot honom. Ja, att vägra Jesu gåva, vore detsamma som att säga att de
ville ställa sig utanför gemenskapen med Gud, att de egentligen inte ville ha
med honom att göra.

Men gemenskapen med Gud fordrar
också något av oss. Det är en gemenskap som kräver att man slutar stå på
huvudet, sätter ner fötterna på jorden och börjar förhålla sig till världen på
samma sätt som Jesus gjorde.

Att tvätta min nästas fötter,
att tjäna honom eller henne genom de ringaste och mest obetydliga av
handlingar, är mer än bara vackra symboler och goda gärningar. Det är att
anpassa mig efter Guds eget sätt att vara, att låta hans liv – som är kärlek – strömma genom mig. Det är att
låta mig omformas, förvandlas så att jag blir lik honom. ”Gud blev människa för
att människan skulle bli gudomliggjord”, skrev Athanasius. Detta
gudomliggörande kan visa sig i något så enkelt som att av kärlek tvätta en
annans fötter. Att göra gott mot andra, helt enkelt därför att Gud först har
gjort gott mot mig.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva”(Matt
10:8), sade Jesus när han sände ut lärjungarna för att sprida det glada
budskapet. Låt den kärlek som du har tagit emot väcka ett gensvar i dig. Ge den
vidare – alltid och överallt – utan förbehåll och baktanke. Då blir den till ”en
källa (i dig), med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:14)

Från Skärtorsdagens Getsemanevaka