Tystnad, tomhet, Jesus har sagt: ”Det är fullbordat” och överlämnat sig
åt sin Fader, graven är tillbommad och förseglad. Tystnad och tomhet råder…
Men, vänta – är det ändå inte något som hörs? Lyssna! … vad är det vi hör om vi
lyssnar riktigt, riktigt noga?

Så märkligt, det låter som trumpeter, som en segerfanfar och ett avlägset
muller, som en väldig folkskara på vandring….

Men nej, det kan väl inte stämma, inte idag när kyrkan har sorg, läser
ur klagovisorna påminner oss om att det finns så mycket lidande och elände…
Nej, inte kan det vara tecken på seger och glädje som vi hör. Men, ändå… visst
låter det som en röst som ropar, från forntiden, ur själva jordens djup? Och
där, en trumpetsignal, uppmanande och segerviss – visserligen långt borta men
ändå tydlig… Jo, nu hör vi vad rösten ropar:

”Gå fram, gå fram genom portarna! Bana väg för folket! Bryt väg, bryt
väg röj undan alla stenar! Höj ett fälttecken för folken! Herren förkunnar över
hela jorden: Säg till dotter Sion: Se din räddare kommer. Sin segerlön har han
med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas ”det heliga folket”,
”de som Herren befriat”. (Jes. 62)

Och ännu en röst:

”det jag säger är ett mysterium: vi skall inte alla dö, ty trumpeten
skall ljuda, det förgängliga skall kläs i oförgänglighet”(fritt efter 1a Kor.
15)

De två rösterna talar i munnen på varandra av iver, ja, sjunger fram
sitt budskap:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus – Kristus
kommer, ljuset för alla folk, för oss som sitter i dödens skugga. Kristus
kommer för att söka upp mänskligheten, Han går ner steg för steg i mörkret – i
dödens mörker, i vårt, vars och ens personliga mörker och ropar: Gå fram, bryt
väg, gå fram genom dödens portar, röj undan alla stenar, alla murar som håller
oss fångna, det förgängliga kläs i oförgänglighet, döden är uppslukad, gå fram,
kom ut ur mörkret.

Och se den stora skaran…. människor i mängd, tilltufsade och ovana vid
ljuset. Människor från alla tider, alla länder, alla språk… Se, så många
ansikten, livsöden, så många okända ansikten och kära återseenden. Kanske blir
vi förvånade över att se somliga ansikten, men förvåningen byts i glädje –
ingen är längre en främling, för Gud är allting möjligt, Han röjer undan
rädslans och hatets murar. Och se, se där är ju du! Där är jag! Där är vi, alla
tillsammans. Detta är det heliga folket, folket som vandrat i mörker, men nu
kommer strålande i ljus. Vi är segerlönen som Kristus vunnit och som går
framför Honom.

Längst fram går Adam, borta är rädslan som en gång gjorde att han gömde
sig för Gud, borta är misstänksamheten som dödade tilliten.

Han säger till oss med förundran
i rösten:

”Kristi kärlek till mig har bragt hans storhet på knä. Han har blivit
som jag för att jag skall ta emot honom, han har blivit som jag för att jag
skall ikläda mig honom. Jag blev inte rädd när jag såg honom, ty för mig är han
barmhärtighet. Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom, och mitt
ansikte för att jag inte skall vända mig från honom.” (Salomos oden 7)

Och han fortsätter: Låt Kristus stiga ner i mörkret, i vars och ens
mörker, och bryta väg, röja undan alla stenar. Låt trumpeten ljuda även i dig,
det oförgängliga nalkas och vill omskapa dig. Låt Kristus räcka dig sin hand
och dra dig ur djupet, Han har tagit ditt ansikte för att du skall känna igen
Honom och se att Han är barmhärtighet.