Blog Image

Andliga impulser

Här kan du ta del av vår spiritualitet och få andliga impulser för vardagens liv.


Besök gärna vår hemsida:

http://www.heligahjartaskloster.se/

Vill du veta vad som händer i vår klostervardag:

http://www.klostervardag.heligahjartaskloster.se/#home

eller vill du veta aktuella tider för när mässan firas:

http://www.aktuellt.heligahjartaskloster.se/#home


Påsk 2018

2018 Posted on Mon, April 09, 2018 16:22:12

Mörkret var kompakt när vi stod på klostrets innergård.

Påskelden brann, tystnaden omslöt oss.

Vi lyssnade till de ord som uttalades i natten utanför
otaliga kyrkor och kapell i världen

Så hörde vi ropet:

KRISTI LJUS

Och svarade:

GUD VI TACKAR DIG

Vid årets påskljus, med en bild av den segrande Kristus som
manar oss:

FÖLJ MIG

Tog vi emot budskapet om att

”denna natt bröt Kristus sönder dödens bojor

och steg upp ur
dödsriket som segrare…”

”Denna saliga natt, då jord och himmel möts,

då Gud och människa förenas!”



Påskafton

2018 Posted on Mon, April 09, 2018 16:02:34

Tystnad, tomhet, Jesus har sagt: ”Det är fullbordat” och överlämnat sig
åt sin Fader, graven är tillbommad och förseglad. Tystnad och tomhet råder…
Men, vänta – är det ändå inte något som hörs? Lyssna! … vad är det vi hör om vi
lyssnar riktigt, riktigt noga?

Så märkligt, det låter som trumpeter, som en segerfanfar och ett avlägset
muller, som en väldig folkskara på vandring….

Men nej, det kan väl inte stämma, inte idag när kyrkan har sorg, läser
ur klagovisorna påminner oss om att det finns så mycket lidande och elände…
Nej, inte kan det vara tecken på seger och glädje som vi hör. Men, ändå… visst
låter det som en röst som ropar, från forntiden, ur själva jordens djup? Och
där, en trumpetsignal, uppmanande och segerviss – visserligen långt borta men
ändå tydlig… Jo, nu hör vi vad rösten ropar:

”Gå fram, gå fram genom portarna! Bana väg för folket! Bryt väg, bryt
väg röj undan alla stenar! Höj ett fälttecken för folken! Herren förkunnar över
hela jorden: Säg till dotter Sion: Se din räddare kommer. Sin segerlön har han
med sig, de han vunnit går framför honom. De skall kallas ”det heliga folket”,
”de som Herren befriat”. (Jes. 62)

Och ännu en röst:

”det jag säger är ett mysterium: vi skall inte alla dö, ty trumpeten
skall ljuda, det förgängliga skall kläs i oförgänglighet”(fritt efter 1a Kor.
15)

De två rösterna talar i munnen på varandra av iver, ja, sjunger fram
sitt budskap:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus – Kristus
kommer, ljuset för alla folk, för oss som sitter i dödens skugga. Kristus
kommer för att söka upp mänskligheten, Han går ner steg för steg i mörkret – i
dödens mörker, i vårt, vars och ens personliga mörker och ropar: Gå fram, bryt
väg, gå fram genom dödens portar, röj undan alla stenar, alla murar som håller
oss fångna, det förgängliga kläs i oförgänglighet, döden är uppslukad, gå fram,
kom ut ur mörkret.

Och se den stora skaran…. människor i mängd, tilltufsade och ovana vid
ljuset. Människor från alla tider, alla länder, alla språk… Se, så många
ansikten, livsöden, så många okända ansikten och kära återseenden. Kanske blir
vi förvånade över att se somliga ansikten, men förvåningen byts i glädje –
ingen är längre en främling, för Gud är allting möjligt, Han röjer undan
rädslans och hatets murar. Och se, se där är ju du! Där är jag! Där är vi, alla
tillsammans. Detta är det heliga folket, folket som vandrat i mörker, men nu
kommer strålande i ljus. Vi är segerlönen som Kristus vunnit och som går
framför Honom.

Längst fram går Adam, borta är rädslan som en gång gjorde att han gömde
sig för Gud, borta är misstänksamheten som dödade tilliten.

Han säger till oss med förundran
i rösten:

”Kristi kärlek till mig har bragt hans storhet på knä. Han har blivit
som jag för att jag skall ta emot honom, han har blivit som jag för att jag
skall ikläda mig honom. Jag blev inte rädd när jag såg honom, ty för mig är han
barmhärtighet. Han har tagit min natur för att jag skall förstå honom, och mitt
ansikte för att jag inte skall vända mig från honom.” (Salomos oden 7)

Och han fortsätter: Låt Kristus stiga ner i mörkret, i vars och ens
mörker, och bryta väg, röja undan alla stenar. Låt trumpeten ljuda även i dig,
det oförgängliga nalkas och vill omskapa dig. Låt Kristus räcka dig sin hand
och dra dig ur djupet, Han har tagit ditt ansikte för att du skall känna igen
Honom och se att Han är barmhärtighet.



Skärtorsdag

2018 Posted on Mon, April 09, 2018 15:59:36

För drygt hundra år sedan skrev
den brittiska journalisten och författaren G. K. Chesterton boken Orthodoxy. I den beskriver han den
rationella moderna människan som en som tillbringar sitt liv ståendes på
huvudet, och som därför betraktar världen upp-och-ner. För denne verkar mycket
av det som har med tro och religion att göra – och då särskilt den kristna tron
– som något underligt och obegripligt, som kontraproduktivt och
irrationellt. När vi i evangelierna
läser om lärjungarna, framstår de ofta som just sådana rationella människor –
och därför verkar Jesu ord och handlingar ofta obegripliga för dem. För Jesus
delade inte deras upp-och-nervända perspektiv, utan han stod med fötterna
stadigt planterade på jorden – hans sätt att se på världen är det enda sant
verkliga.

Så när han, mitt under sin
sista måltid med lärjungarna, böjde sig ner framför dem och började tvätta
deras fötter – då verkade hans handlande fullständigt absurt. Han var deras
mästare, deras lärare, den som de såg upp till och följde – och nu gjorde han,
bokstavligt talat, slavgöra – obegripligt!

Men det var inte obegripligt ur
Jesu perspektiv – ur perspektivet hos den som ser världen som det var tänkt. I
Filipperbrevets hymn skriver Paulus att ”han ägde Guds gestalt men vakade inte
över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares
gestalt”(Fil 2:6-7). Det som för lärjungarna framstod som slavgöra var för
Jesus helt enkelt ett uttryck för den han är – en kärlekens gåva. Gud är gemenskap och kärlek – han är ett evigt givande och mottagande av
gåvor.

Genom att böja sig ner för
lärjungarna och tvätta deras fötter så gav Jesus dem en gåva – han gav dem sig själv som gåva. När då Petrus –
fortfarande balanserandes på huvudet – börjar protestera, är Jesus obönhörlig i
sitt svar: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” (Joh 13:8)
Med andra ord säger Jesus, att om de inte tar emot hans gåva, så tar de inte
heller emot honom. Ja, att vägra Jesu gåva, vore detsamma som att säga att de
ville ställa sig utanför gemenskapen med Gud, att de egentligen inte ville ha
med honom att göra.

Men gemenskapen med Gud fordrar
också något av oss. Det är en gemenskap som kräver att man slutar stå på
huvudet, sätter ner fötterna på jorden och börjar förhålla sig till världen på
samma sätt som Jesus gjorde.

Att tvätta min nästas fötter,
att tjäna honom eller henne genom de ringaste och mest obetydliga av
handlingar, är mer än bara vackra symboler och goda gärningar. Det är att
anpassa mig efter Guds eget sätt att vara, att låta hans liv – som är kärlek – strömma genom mig. Det är att
låta mig omformas, förvandlas så att jag blir lik honom. ”Gud blev människa för
att människan skulle bli gudomliggjord”, skrev Athanasius. Detta
gudomliggörande kan visa sig i något så enkelt som att av kärlek tvätta en
annans fötter. Att göra gott mot andra, helt enkelt därför att Gud först har
gjort gott mot mig.

”Ge som gåva vad ni har fått som gåva”(Matt
10:8), sade Jesus när han sände ut lärjungarna för att sprida det glada
budskapet. Låt den kärlek som du har tagit emot väcka ett gensvar i dig. Ge den
vidare – alltid och överallt – utan förbehåll och baktanke. Då blir den till ”en
källa (i dig), med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:14)

Från Skärtorsdagens Getsemanevaka