STILLA VECKAN

Vandringen med Jesus

I Johannesevangeliet läser vi att lärjungarna frågar Jesus
”var bor du?” Jesus svarar: ”Följ med och se”. Vad kan detta betyda? Det kan
inte enbart handla om att till det yttre gå en väg och se vad som händer. Nej,
jag tror att Jesus vill säga: ”prova att göra som jag, prova att göra avkall på
dina egna önskningar, öva dig i att se mitt ansikte i dem du möter – och se vad
som sker, både med dem du har runt omkring dig, och med dig själv”.

Den judiske filosofen Emmanuel
Levinas (1906-1995) uttrycker detta att leva för andra, i öppenhet, tjänande,
villighet att dela tid, tillgångar och relationer som en ”livsnjutning”. I detta tjänande är människan hemma hos sig själv. Han skriver också att det utgår ett rop från
den Andres ansikte. Att kunna ”höra” detta rop förutsätter ett ansvar och en
respekt för vars och ens unika värde. Då kan vi gå utöver oss själva och det
som sker får en oändlighetsdimension. Som om 1+1=3: I öppenheten för varandra
skapas något mer än bara summan av delarna, det skapar nytt liv. När vi hör
ropet från den Andre hör vi djupast sett Jesus som säger:

”Sök mitt ansikte”, ”följ med
och se var jag bor”, se att jag bor i ditt eget hjärta och i dina bröder och
systrar.

Skärtorsdag

Efter Palmsöndagen och de tre
följande stilla dagarna når vi fram till Skärtorsdagen och den högtidliga
mässan till minne av nattvarden. Efter mässan går processionen till
Kapitelsalen och sakramentet placeras på ett tillfälligt altare.

När altaret därefter kläds av
i kyrkan medan Psalm 22 läses, blir Jesu avklädande och övergivenhet i
Getsemane tydlig oss. Hans ja, hans överlåtelse till Faderns vilja begrundar vi
under nattens tysta timmar.

Långfredag

Jesus hängdes upp på korset. Han led och dog – för dina
synder och mina – för en sargad och sårad värld. ”Vid sjätte timmen kom ett
mörker över hela landet”

står det. Allt blev mörkt… Då brast
förhänget i templet i två delar,
uppifrån och ända ner
: och Guds oändliga barmhärtighet blev
uppenbar.

Inför det avklädda altaret i kyrkan råder stillhet.



Påskafton

Kristus dog för oss… och idag väntar vi.

Men hur ser vår väntan ut? Är den full av hopp och
förtröstan, eller är det sorg, rädsla och osäkerhet som dominerar i vårt inre?

Vad är det egentligen som väger tyngst i våra liv – vilken
är den fasta punkt kring vilken våra tankar, vår längtan och vårt hopp
verkligen kretsar? Är det tilliten till Guds godhet och barmhärtighet, trots
hans så ofta skenbara frånvaro, från såväl våra hjärtan som från världen
omkring oss– eller är det den existentiella rädsla och otrygghet som får oss
att sluta oss in i oss själva, som stänger in oss i jagets kvävande fängelse?

Är vi, likt Judas, så överväldigade av hopplöshet inför vår
och hela världens synd och mörker, att vi förtvivlar och till och med skadar
oss själva – eller väntar vi, likt Maria, fulla av förtröstan, trots all den
smärta som syndens härjningar har fört med sig?

Lyfter vi hoppfullt upp blicken och spanar ut i mörkret för
att se gryningsljusets första strålar, eller har vi stängt våra ögon för det
ljus som nalkas?


Hur våra liv än ser ut, så är vi aldrig långt borta ifrån
Guds ansikte. Hans blick vilar alltid på oss. Ibland sorgsen och ibland
strålande av glädje – men alltid kärleksfull.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller
sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.” Gud är oss
närmare än vi är oss själva, han känner oss utan och innan. Vilken oerhörd
källa till trygghet och förtröstan – om det är till honom som vi satt vårt
hopp.

”Herre, var undgår jag din ande, vart flyr jag för ditt
ansikte? Gick jag till vila ytterst i havet, så skulle du leda mig även där och
din högra hand fatta mig.” Gud har inte lämnat oss övergivna, även om vi ibland
– kanske ofta – undrar var han är, undrar varför han inte visar sig, undrar
varför han inte ställer världen till rätta.

Även om vi, likt lärjungarna, har förrått honom, förnekat
honom, övergett honom – eller bara tagit honom för given och brustit i
tacksamhet – så finns det ingen anledning att förlora hoppet, ingen anledning
att förtvivla.

Våra liv – ja, själva vår existens – talar om närvaron av
Guds allomfattande kärlek – den kärlek som inte vet av några gränser, den
kärlek som gick i döden för oss, som lät sig spikas upp på ett kors för vår
skull, den kärlek som frivilligt tog på sig all världens synd och skuld, och
som lät sig överväldigas av ondskans mörker. Och det för vår skull han gjorde
det, för att vi skulle bli helade.

Gud vill inte straff och undergång, han vill att vi skall
vända om och få leva. Vända oss om. Vända oss bort från det förtvivlans och
hopplöshetens mörker som omsluter oss då vi rädda stänger in oss i oss själva,
in bakom jagets trygga murar som skiljer oss från varandra och som gör vår
nästa till en främling. Han vill att vi skall vända blicken utåt, bort från
vårt eget lilla räddhågsna jag och istället se på lågan som närmar sig och som
skingrar mörkrets skuggor.

Påskljusets låga
nalkas, flamman som förebådar uppståndelsens morgon. Ljuset som vittnar om att
livet inte blir utsläckt, blott förvandlat. Och ljuset lyser i mörkret och
mörkret har inte övervunnit det – kan inte övervinna det.