SANKT BENEDIKTS DAG

I helgonkalendern infaller festdagen för vår ordensfader
den 21 mars. Eftersom det var måndagen i Stilla veckan i år, försköts firandet
till den 5 april. Vid den högtidliga högmässan mindes vi att det år 25 år sedan
vår Syster Ansgaria avlade sina löften och band sig till
vår gemenskap. Vid altaret sjöng hon nu på nytt professången Suscipe:

”Mottag
mig, Herre, efter ditt ord,

så att
jag får leva

och
låt mig inte komma på skam med mitt hopp”

Herren är den som kallar oss till sig, och vi får nåden att
svara med att ge våra liv. Han ser vår längtan, hör vår bön om liv och ger oss
ett levande hopp!

I dagens texter belystes detta:

Abraham fick löftet om att Herren skulle sörja för honom:
”Gå ut… bort till det land jag skall visa dig! 1 Mos 12:1.4a

Paulus uppmanar oss till den sanna glädjen, den som har
sitt fäste i hjärtats djup och inte bara är det snabbt övergående ”gapskrattet”
som Benedikt varnar för. I stället säger Paulus i Fil. 4:4-9: ”Gläd er alltid i
Herren. Så skall Guds frid som är värd mera än allt ni tänker ge era hjärtan
och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Den sista versen i dagens läsning från Johannesevangeliet
återger Jesu ord till sin Fader: ”Jag har gjort ditt namn känt…för att den
kärlek du älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”: Joh.17:26. Detta är
den drivkraft till den ”goda iver” som Benedikt önskar att hans nunnor och
munkar skall besjälas av.

25 år – det är en lång tid i en ung systers liv! Vår syster
Ansgaria vågade ta steget över klostertröskeln. Genom henne utmanas vi alla att
till att leva inkarnationen följder: Gud har blivit människa. Vår kallelse
förverkligas i bön och arbete, i tillbedjan och handfast insats i både
klostergemenskapens och andra människors tjänst.

Tillsammans söker vi Gud: upptäcker hans spår överallt!

Vid altaret, tätt intill påskljuset, upptäcker vi den
Uppståndne som är mitt ibland oss.