ANNANDAG
PÅSK

Varje år drabbas oss texterna om Jesu död och uppståndelse
på nytt. På påskaftonen gladdes vi på nytt över den fornkyrkliga predikan, som
berättar om hur omtumlad Adam blev i dödsriket när den Uppståndne kom för att
befria honom och Eva ur döden.

Kanske vi inte blir lika omtumlande: ändå stärks vår tro av
det årliga påskfirandet och vi får lita på att det beskriver det skeende som
togs sin början vid världens skapelse. Det är också vår egen alldeles personliga
och synnerligen gemensamma historia.

Vi får vara med i samma skara som alla våra medvandrare på
trons väg:


Med kvinnorna som skyndade till graven i
gryningen för att smörja Jesu kropp med välluktande olja och fann att stenen
redan var bortvältrad.


Med ängeln som förkunnade för dem att Herren
var uppstånden och att han lever: något som aldrig någonsin skett förut – och
de såg ju att graven var tom och att svepningen låg där-


Med Maria Magdalena, som mötte Herren och som
trodde att det var trädgårdsmästaren och som kände igen honom när han sa hennes
namn.


Med Petrus och de andra lärjungarna, som inte
trodde på kvinnorna, utan som själva måste springa till graven för att låta sig
övertygas


Med de två lärjungarna på väg till Emmaus,
fyllda av tvivel, rädsla och sorg, som Herren slog följe med och utlade
Skrifterna för – och vilkas ögon öppnades så att de kunde förstå, känna igen
honom och tro


Med Tomas Tvivlaren (den längtande, ärlige) som
skakad bekänner: Min Herre och min Gud…

Den
Uppståndne visar sig på ständigt nya sätt för oss. Han vill ett enda:
befria
oss från rädsla och tvivel!

KRISTUS, Herren, är uppstånden,
han är sannerligen uppstånden:

HALLELUJA!