FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Nu
sluts adventskransen och alla de fyra ljusen brinner. Nu vet vi att det inte
dröjer innan Gud stiger in i vår sargade värld, stilla och i ödmjukhet.

Vi
läser det sista stycket i avsnittet från Anselm av Canterburys bok Proslogion:
”Lär
mig att söka dig, och visa dig. Jag kan inte ens börja söka dig om du inte lär
mig, än mindre finna dig och du inte visar dig. Låt mig söka dig genom att
längta, längta genom att söka, finna genom att älska, älska genom att finna.”

Denna
bön har Herren redan besvarat genom att ge oss de ord ur Bibeln som vi sjunger
i mässans inledning:

Dugga
ni himlar därovan, må rättfärdighet strömma ur molnen.

jorden öppna sig, och Frälsaren spira fram.
Himlen
förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.

Och
jorden har öppnat sig för att ta emot Frälsaren: Jungfrun Maria öppnade genom
sitt JA förbindelsen mellan himmel och jord. Hon öppnade sig för Guds handlande
så att Frälsaren kunde spira fram, stiga fram genom henne när tiden var inne.
Hon försäkrar oss om att:

Herren
är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.

Hon bekänner och uppmanar oss alla att stämma in:

Herrens
lov vill jag sjunga, allt som lever skall prisa hans heliga namn.

Vi blir stilla och säger sakta i tro: Det som Herren har
sagt och lovat är sant:

Jungfrun
är havande och skall föda en son och hon skall ge honom namnet Emmanuel.